fredag 7 juli 2017

Vansbrosimningen 10 k

Det kan bli lite svårt att beskriva Vansbrosimningen 10 k av framförallt två skäl:
1. Det behöver upplevas
2. Axlarna är som två skrikiga trotsiga tre-åringar som inte får sina behov tillgodosedda och absolut inte vill samarbeta alls


Men jag gör ett litet försök i alla fall.

Jag fick nys om att Vansbro skulle köra ett testlopp på 10 km i våras. Jag har tidigare tyckt att den vanliga 3 km har varit lite för kort. Missförstå mig rätt här är du snäll..3 km är långt så det är inte det och all heder till er som kör, ska köra och har kört! Men att åka i ca 4 timmar för att tävla en timme och åka hem 4 igen..känns lite knasigt i differensen. Om jag behöver åka i 4 timmar så vill jag ju hålla på lite längre om ni förstår mig.. och det fick jag verkligen idag.



 "ok" förutsättningar


Upploppet. Ser lugnt ut här..då


 Lite lugnare än lördagen



 Nummerlappar i mängder



Skönt pre-race-häng



Jag och Kristina Vigren åkte upp tidigt för att vara på plats i god tid. I sommartider så vet man ju inte riktigt hur trafik och sånt ser ut. Vi kom upp och hann äta lite extra (ostkaka såklart) , spankulera på området lite, Säga hej till Tord som är arrangör. Roligt.



Tord och jag strax efter min målgång. En av de trevligaste arrangörerna jag har träffat. 


En efter en ramlade simmarna in. Några med loggade kläder, några med Ironman-grejer, någon med sliten t-shirt och jeansshorts (jag).. tja det fanns alla sorter bland oss 44 som hade önskat få vara med. Vi hade hämtat nummerlapp och sånt alldeles innan. Lite information från Tord om säkerhet, tips och allmänna grejer strax innan vi skulle bussas ut till startplatsen.



Tord cyklar med flaggan och vi traskar efter på stigen ner till starten



 Startområdet



Startområdet

Plötsligt sitter vi i bussen. Några småsnackar och garvar. Jag är mer inlåst. Vi kan kalla det "spänd förväntan"..eller ångest är nog också en bra beskrivning. Jag vet att jag har sagt det förut, men jag började simma för 3,5 år sedan tack vara en kollega som frågade mig om vi inte skulle köra amfibiemannen ( swimrun). Efter det så har jag gillat simning mer och mer även om varje pass är en enorm teknisk utmaning. Så att efter så kort tid ge sig på att simma i öppet vatten som inte är alls som bassäng, och simma så pass långt är en utmaning uttöver det vanliga. Jag har faktiskt inte simmat så långt tidigare. Det längsta innan var förra året när vi simmade över Roxen mellan Berg och Ekängen. Den sträckan trodde vi var omkring 5..men visade sig vara drygt 7 km.. men det gick.

..och nu sitter vi alltså i bussen för att simma 10 km. I en becksvart å, som många kallar svinkall och knappt överlever i tre km..jag som är rädd för mörkt vatten och läskiga odjur. Idag - INTE RÄDD EN ENDA GÅNG! FRAMSTEG! FRAMGÅNG! WOHOOO!

tja, vi får i alla fall gå en liten bit i skogen ner till startplatsen som är helmysig. Stämningen är skön bland oss tävlande. Inte riktig "tävling" utan mer "fan-vad-häftig-grej-känsla". På med våtdräkt, öronproppar, tidtagarbandet osv.. veva ett par gånger på armarna..och plötsligt så ligger man där och vevar bland alla andra.



Skitmysigt ställe för starten. Ingen hets och alla har det gött. 
(bild lånad från Vansbrosimningen)



Startdelen
(bild lånad från Vansbrosimningen)



Säkerhet fanns också med såklart. 
(Bild lånad från Vansbrosimningen) 


Skumt det där..man kan ladda flera veckor för något och plötsligt så bara... är man där och fattar inte riktigt hur det har gått till. Det är som all tid bara är ett svart töcken tidigare.


Under loppet så var vi tvungna att gå upp 4 ggr för att lägga tidsarmbandet på en dosa på land, där de även hade lite energi och glada funktionärer. Stationerna var jämnt utspridda med ca 2,5 km emellan varandra. Alla dessa depåer gick båda bra och smidigt att ta sig upp till. Lite yrslig var jag nog, men det kan man ju bli efter horisantalläge ett par timmar.

Själva bansträckningen var rätt cool. Lite som Professor Drövels hemlighet och djungelsim bitvis. Väldigt fin natur och små stugor där semesterfirare satt i solen och skakade på huvudet. De satt på sina verandor, blåste i lerkrus där det stod xxx på och banjon var välstämd. Jag tuggade på i ett jämnt marschtempo, eller försökte i alla fall. Rent tekniskt ok de första delarna, för att bli ett knasigt rent muskulärt vevande i slutet.

Banstäckningen för 10 k. Fungerade perfekt tycker jag. 


Jag hade flera som låg precis efter mig och "draftade" för att spara krafter, och tja.. välkommen. Jag måste ju simma hela vägen i alla fall tänkte jag. Efter ett tag så släppte den killen som hade legat bakom fram till första depån. Skön känsla att orka fortsätta veva på då..som ombyttes till "WTF" när en duktig simmare, bara helt sonika simmar om mig som om jag stod still. Han gled inte om utan WWRROOMM. sjukt häftigt. Imponeras av de som är duktiga på riktigt.

Har egentligen ingen större koll på klockan och hur långt vi simmat. Värmen i vattnet bryts då och då av svalare stråk som isar till en kort sekund men värmen återkommer. På det stora hela helt perfekt vattentemperatur, vilket var omkring 17. Kommer upp till station två och säger hej. Russin och varm saft här med.. crap tänker jag. det kommer inte räcka för mig i tre timmar. kastar i mig två muggar saft i alla fall och ner igen.

En arm i taget och filosoferar lite över livet. Man hinner tänka ganska mycket med dryga tre timmars egentid i vattnet. Kanske lite som tretimmars yoga? har inte testat yoga men skulle gärna göra. Bra tankar hade jag med mig i alla fall och bra vilja i form av tjockt pannben som man brukar säga.

Mellan depå 2 och 3 så började axlarna göra mer och mer ont. Krävdes mer och mer vilja. Framförallt baksidan av axlarna där jag tydligen slarvat med grundträningen. Några hugg med "farlig" smärta. Tänkte tanken någon gång att, "tja ok om ett par ligament ryker, det blir ju onekligen svårare att simma med bara en arm...och då får jag väl flyta i mål, men annars finns det inte ens på kartan att jag bryter". Jag tog kanske 15 bensparkar totalt under loppet. Ja, för riktiga simmare sparkar som faan hela tiden och är bra på det, men tja.. jag körde framhjulsdrift. Jag tar bensparken nästa år.

Upp till depå 3 och ingen mer energi där heller. Öppnar upp safteyballongen där jag hade stoppat ner både gel och snickers..i fall att...Hittar inte först, blir förbannad och häller ut allt. Hittar snickers, trycker n hela skiten i munnen och försöker tugga.

Tja, ni kan ju testa själva att vara andfådd och tugga en snickers. Olätt. Kastar i allt annat som ramlat ut och snabbt ner i vattnet igen. Med munnen full. Det visar sig att det inte är helt lätt att just tugga, svälja, andas, simma samtidigt. Det mesta av snickersen åkte nog ner i alla fall. Det här var i starten av vanliga Vansbrosimningen så vi såg bojarna ligga och flyta, men vi skulle in i bukten och vända först. Sedan ut mot de vita flytande bojarna. Vi hade alltså simmat i Västerdalälven också, bara att vi startade tidigare. Äntligen så simmade jag in bland de vita remsorna av frigolit.

Gött bara tre kvar, då är det ju lugnt tänkte jag. Underlig känsla. "Bara 3 km kvar...snart hemma.." Hahaha

Axlarna fullkomligt skrek nu och mentalt sliten på grund av avsaknaden från mer energi. Konditionsmässigt ingen fara faktiskt. Det kändes i alla fall rätt skönt. Jag visste att sista delen skulle vara motströms, men det var ju ett tag kvar så fram till sista depån så låg jag där jag kände för. Upp, blippa armbandet, dricka två muggar saft och ner igen. "fasen vad det strömmar emot när jag tittar ner" tänkte jag... oo vad trött jag blev..

Ja, det motströmmiga började rätt mycket tidigare och simningen gick sjukt trögt. Blev både rätt uttråkad och enormt kraftslut av att ligga och titta på samma boj i ett par minuter och bestämde mig för att "nänufanihelvetesjävlaskitfårdetvaranog". Som man gör ibland.

Tog i för Kung och fosterland. Den här sista delen på 2 km kändes som att den tog lika lång tid som de första 8 km. Rent kraftmässigt så gjorde det säkert det. Fick slita så sjukt hårt här. Det fanns inte så mycket utrymme för att filosofiskt lösa världsproblem om vi säger..

Vackert så det förslår


Under ett gäng broar och försökte ligga nära kanten. Kanske något lättare. Hade en kille precis bakom mig och låg i mitt drag. Kom på mig själv att tänka onda tankar om att han skulle dra om mig på upploppet. Men så gör man väl inte heller, tänkte jag. Sånt är ju inte sportsligt i ett sånt här lopp..Jag försökte veva så gott jag kunde. Räknade armtag för att sysselsätta mig med något: 1, 2, 3, 4, 5, .. kom till 60-någonting innan jag inte orkade räkna längre. 500 meter kvar.. menvaihelvete!! KOM IGEN DÅ MÅLET!!


Slutspurten för ettan och tvåan
(bild lånad från Vansbrosimningen)


Sneglade bakåt och såg att jag lyckats få en lucka på 5 -10 meter. Nu drar jag propparna (trav-citat) tänkte jag och släppte på allt. Vevade och vevade som att jag inte skulle behöva använda armarna mer alls. Gled upp på gå brädan vid målet som sälar och delfiner gör på uppträdanden på zoo. Graciöst och vackert. AARRPP AARRPP (glädjeljud från säl) - klappar i handen på tidtagaruret så skruvar och ställning sjöng, damerna som stod på flytbryggan var tvungen att hålla sig i relingen. HURRA!!







Jag klarade det.

Jag klarade att simma en mil!

10 km!

Jag som knappt orkar springa en mil utan att stanna! Simmat. en mil. Jag som "knappt" kan simma.

Fan vad bra gjort!!

Galet stolt över mig själv. Inte bara för att jag vågar utmana mig på sånt här, utan för att jag faktiskt gör det och gör det till på råga bra ju! Fortfarande väldigt nöjd trots att vinnarna kom in en timme ( ! ) före mig!! goodaammitt så snabba!

För några år sedan var jag så stolt över när jag kom hem och hade simmat en hel kilometer på ett träningspass. Häftigt hur man hela tiden flyttar gränsen för vad som är "min" nivå. Både när det gäller ex km att springa, simma, vikter att lyfta. Ni andra kanske har andra mål som ni flyttar och ökar. Visst är det roligt? Jag vet att flera darrar inför de 3 km som skall göras på lördag. 3 km är långt att simma. Långt och jobbigt. Samtidigt som jag tänker att när jag såg att det bara var tre km kvar.. "gött" strax hemma... å andra sidan så finns det ju dom som simmar över Engelska kanalen bara för att det är rea på andra sidan..

så jo, vi har ju olika förutsättningar, erfarenheter, rädslor och mål. Men jag hoppas att ni får en bra tävling ni som skall simma Vansbro. En sak som var skönt med att simma med enbart 44 personer till är att det blir inte så mycket trängsel och skuff. Sportsligt rakt igenom, kollegialt och trevligt. Sånt gör mig glad också.

Om du inte kan simma på riktigt. Inte simma samtidigt som du pratar väder och vind alltså. Men simma som träning, då skulle jag verkligen rekommendera att du skriver in dig på en crawl kurs. Visst, det kan kännas skitfånigt att stå där halvnaken inför andra som också inte är i sin bästa form, men det är ju lite därför ni är där? Jag lovar, när ni knäckt koden - det är värt det! Det är så värt det.

Kristina kommer in strax efter mig och har kämpat på som ett jehu också. Jag tjänade nog lite tid på att inte diskutera så mycket på depåerna.. ; )


Kristna glad i hågen efter en prestation utöver det vanliga! Hurra! 


Stort tack till Vansbrosimningen och Tord för att jag fick chansen att vara med på det här häftiga loppet!

Tack till alla funktionärer - ni är så viktiga för upplevelsen av ett lopp!

Tack till alla medkombatanter som gjorde stämningen härlig och göttig!

Stort tack till dig Kristina som via pepp och jävlaranamma visar vägen!



Glad


Önskemål till 2018

- Mer / annan energi vid stationerna.
Jag tror att det skulle behövas ngn form av gel, snickers, etc  4 muggar saft och 10 russin blir lite knapert på tre och en halv timme

- och medalj såklart... En tjock en´..som man nästan kan ha som ankare för det är man värd tycker jag.. ; )





//Marcus












Inga kommentarer:

Skicka en kommentar